Varm eller kall
Punschens historia i Sverige har sin början i mitten av 1700-talet. Det var då arraken, som är huvudingrediensen i punsch, började importeras till Sverige från Ostindien. År 1733 ankrade den första ostindiefararen, Friedricus Rex Sueciae, i Göteborgs hamn lastad med arrak, porslin och kryddor. Arrak är ett destillat av ris, sockerrör, palmsaft och andra växtdelar som fått sin speciella karaktär av lång tids lagring på fat.
I bålskål och butelj
Punschen var under 1700-talet en allmänt känd dryck i Europa. Den blandades till i en bålskål och behövde inte alltid innehålla arrak. Det gick bra med den spritsort eller det vin som fanns till hands. I Sverige hade dock punschen sina obligatoriska ingredienser: arrak, socker, vatten, te och citron. Bålet serverades rykande varmt och dracks ur små koppar med öra.
Punschen blev snabbt populär. På grund av de dyra importerade ingredienserna var den dock till en början en dryck för de mer välbärgade i samhället. När vinhandlarna under mitten av 1800-talet började tappa punsch på butelj blev den mer lättillgänglig, och allt fler köpte och drack punsch. Det blev nu också på modet att servera punschen kall.
Från slott till koja
Först med att sälja färdigbrygd punsch var vinhandelsfirman J. Cederlunds Söner som redan år 1845 kunde erbjuda sina kunder denna nyhet. Cederlunds hade lokaler under Stockholms slott där lagringskärlen stod i långa rader. Det största kallades Stora Stycket och rymde 24 000 liter.
Arraken hade en alkoholstyrka på ca 70 procent. Den blandades med vatten, sockerlag och oftast med något syrligt vin. Punschen lagrades sedan i liggare av ek ett par månader, innan den tappades på butelj och etiketterades för hand. Sedan var det dags att distribuera punschen till de väntande kunderna i staden.
Konkurrens och reklam
Med tiden började allt fler vinhandlare tillverka och buteljera sin egen punsch och antalet punschmärken ökade. I prislistor från slutet av 1800-talet finns många olika punschmärken, men också arrak för egen tillverkning av punsch i hemmen. För att hävda sig i konkurrensen och locka köpare gav tillverkarna sin punsch slagkraftiga namn och prydde buteljerna med attraktiva och färggranna etiketter. Reklamtavlor sattes upp i vinbutikerna och i tidningarna annonserade firmorna för sina punschsorter. Ofta var det aktuella händelser, kända personer eller firmans läge vid någon välbekant plats som fick bidra till namnen.
Titta en extra gång på etiketten för Utställningspunschen, då ser du även Galärskjulen där Spritmuseum numera är inrymda.
Hyllningsvisor
Det sena 1800-talet var punschens guldålder. Kroglivet blommade och en populär beställning på restaurang var en halva punsch. Bålskålen hade spelat ut sin roll och punschen serverades istället i sin flaska väl kyld i en ishink. Punschen avnjöts vid alla tänkbara tillfällen: efter en lyckad jakt, på militärmässarnas verandor, på ångbåtar, på studentnationer och i trädgårdarnas paviljonger. Den gyllengula, väldoftande drycken beskrivs ofta i ett romantiskt skimmer av dåtidens poeter och skribenter:
”Under en alm man kaffebordet sätter,
Punschen står opp, som i en isbädd låg.
Ljufligt man bjuds på trior och kvartetter:
Man får en vink att ’lifvet är en våg’.”
(Elias Sehlstedt, 1808–74)
Spritcentralen tar över
Efter att AB Vin- & Spritcentralen bildats 1917 övertog ”Spritcentralen” all tillverkning av punsch. Man behöll fyra märken: Carlshamns Flaggpunsch, Cederlunds Caloric, Platins och Grönstedts Blå. Tre av dem finns fortfarande kvar i Systembolagets sortimentet. När AB Vin- & Sprits monopol upphörde år 1995 kom helt nya märken ut på marknaden.
Idag dricker vi mindre punsch än tidigare. Men punschtraditionerna lever kvar i vissa kretsar. Fortfarande dricks det en hel del punsch på studentnationer, bland militärer och till torsdagsärterna.
