Svenskt brännvin – från medicin till monopol

På 1400-talet kom brännvinet för första gången till Sverige. De tyska köpmännen, synnerligen hemtama i Norden vid denna tid, hade fört med sig den dittills okända drycken till vårt land.

Till medicin och krut

Men i början är det inte som rusdryck vi möter brännvinet, utan som läkemedel och som ett led vid tillverkning av krut. I en räkenskapsbok från 1467–70 för Stockholms stad framgår att pulvermakare Berend erhöll 4 örtugar för ”brand wyn til krudt”. Vid 1479 års burspråk i Stockholm stad upptogs följande: ”Item ingen sälie brenth win her i stadin vthan then ther aff radith till satter är. Hwilket ther medh finnes, böte xij (12) marck och miste vin och sin redzschap”. Alltså: ingen fick sälja brännvin i staden som inte blivit tillsatt av rådet.

Den som ertappades, fick böta 12 mark samt miste vin och redskap. Således var tillverkningen redan då i full gång. Snart begränsades emellertid inte brännvinet till krut. Av en redogörelse från en domstolsförhandling år 1494 framgår att all bränning och försäljning av brännvin förutom till kruttillverkning var belagda med bötesstraff. Så småningom insåg man nog att brännvinet som dryck var svår att stoppa. Nu var det dock inte krutmakarna som skulle få förtjänsten.

Det första privilegiet att ”holle och skenckie brenth win” i Stockholm beviljades Corth flaskedragare år 1498. Rättigheten åtföljdes dock av villkoret att förse stadens krutmakare med allt brännvin de behövde. Vid denna tid började brännvinet också att användas inom läkekonsten. Men även här var det stränga restriktioner. Endast privilegierade apotekare tillhandahöll det så kallade livselixiret för medicinskt bruk.

Kryddbrännvin som botemedel

I många århundraden kom brännvinet att hävda sin ställning inom den folkliga läkekonsten. Genom tillsatts av örter,  kryddor och extrakt fick brännvinet fungera som ett botemedel mot alla sorters sjukdomar och bedrövelser. De äldsta tryckta svenska recepten på kryddat brännvin finns hos Peder Månsson. Biskopen från Västerås beskriver i sin Läkebok från 1522 hur kryddorna skulle extraheras: ”Man skall taga liffsens vathin och där lägga ört, krydda, rötter, frö, blomster eller annat lämpligt och ställa glasen i solen tre timmar eller på lättre eld, så taker thz til segh the samma dygdena oc krafftena som thz tingith haffwer som swa lagdis ther j”. Även från det svenska kungahuset finns tidiga recept på kryddade brännvinsorter. År 1589 utgav Johan III:s hovapotekare Simon Berchelt recept på två mixturer som kom att brukas som universalmedicin i landet.

Det ena av recepten hette Aqua vitae contra oppositum och var ett vindestillat på bland annat angelikarot, som var svettdrivande och därför ansågs versamt mot pesten.

Det andra receptet, Aqua vitae för Förgifft och mångahanda sjukdomar, ansågs vara förebyggande mot smitta. Under följande århundraden komponerades otaliga kryddbrännviner och hälsodrycker i landet. Man finner dem i senmedeltida läke- och örteböcker, hos allmogen, i recept- och kokböcker, hos destillatörerna och vinhandelsfirmorna samt vid varmreningsverken.

Redan i medeltida läke- och örteböcker omnämns många kryddor som än idag hör till våra vanligaste brännvinskryddor. Bland dem finns kummin, fänkål, anis, körvel, isop och malört.

Husbehovsbränning och vardagssupande

Under 1500-talet var brännvinsbränningen i huvudsak koncentrerad till städerna. Från enstaka brännvinspannor på slott och herrgårdar spreds tillverkningen under 1600-talet till de bredare folklagren. Förklaringen till att brännvinet vann insteg var att säd hade börjat användas som råvara istället för det dyrbara vinet. Allmogen lärde sig snart att destillera brännvin för husbehov och brännvinet kom att bli en vanlig dryck i landet. Under drottning Kristinas tid ökade brännvinsbränningen raskt i hela landet.

Nya dryckesvanor framtvingade förordningar rörande tillverkning och utskänkning. Redan under Gustav II Adolf utfärdades 1622 en försäljningsaccis för gästgivare och krögare och 1638 inrättade kronan en särskild tillverkningsaccis i städerna. Husbehovsbränningen florerade och brännvinet blev en vardagsvara. Man drack sitt brännvin ur speciella brännvinsskålar. Men det inmundigades också med sked, som soppa. Från ordet soppa har vi fått vårt sup, som fortfarande är ett av de vanligaste namnen på ett glas brännvin. Att brännvin dracks i överflöd vittnar en prästmans anteckningar från 1809 om.

Texten ger besked om att varje sup hade sitt speciella tillfälle och att kärt barn har många namn. Efter uppvaknandet togs tuppsupen, bäsken och caffesupen. Vid middagen aptitsupen, fisksupen, halvan, tersen och som avslutning klacken. Om kaffe inte önskades togs en klar i stället och vid spelbordet dracks toddy och ett antal mellanbindare. Vid middagen drack man de ordinarie måltidssuparna och vid sänggående loppsupen. Hade slutligen dagens arbete varit tröttande togs styrkesupen.

Brännvinet i seder och bruk

Brännvinets roll vid festligheter och evenemang av skilda slag var stort. I seder och bruk kan man spåra traditionerna från äldre tider i Norden, då männen skulle vara morska och visa att de var karlar. Följande historia berättas om en fru som under tre dagar låtit begrava sin son; det hela utspelar sig omkring 1760. När gästerna gått yttrar hon klagande till den som fungerat som värd: ”Jag vet att här icke varit minsta brist på välfägnad så i våto som torro; jag har själf sett det ni så väl förestått ert värdskap, att af den mängd yngre män, som här varit samlade, hvar och en haft sitt tillbörliga rus; och detta oaktadt är ingen värja blottad, ingen örfil utdelad, ingens kläder sönderrifna, inga blånader eller blodviten synliga, knappast ett dussin glas sönderslagna – och det är på sådant folk vi hädanefter måste lita, då land och rike tarfa försvar”.

Den gamla goda frun grät härvid bittra tårar över ett förvekligat släkte. Lagens långa arm Alla var dock inte glada över den stora brännvinskonsumtionen. Lokalt försökte många präster, understödda av somliga församlingsbor, att minska drickandet genom ordningsregler och övervakning. Från Värmskogs socken i Värmland kan citeras en ordningsparagraf i en stadga antagen av sockenstämman 1812: ”At wid likfärder, eller andra tillfällen hafwa bränwin med sig, och wid kyrkan förtära flere gånger och stunder, förbjudes wid 5 rdr wite för den, som detta bränwin inskänker, eller utdelar”. Från samma socken noteras en lista från 1832 ”att kring Socknen cirkulera, då de som finna sig äga den ståndaktighet att de kunna åtnöja sig med omkring 3 supar om dagen, på denna lista äga sig antekna, äfven som de hvilka helt och hållet afsäga sig bruket af distilerade drycker. Utom det goda detta åstadkommer för dem sjelfva och deras anhöriga, hafva de, så vida detta löfte uppfylles, att vänta sig en särdeles aktning och vänskap”.

År 1756 beslagtogs 180 000 husbehovspannor i landet i samband med ett tillfälligt brännvinsförbud. Alla pannor skulle lämnas in till tiondebodarna vid kyrkorna. Så gjordes också, under mycket knot och veklagan. Allmogen inbillade sig att svåra sjukdomar skulle uppkomma till följd av brännvinsbristen.

Kronobrännerier på försök

Efter återkommande missväxtår i landet och en kraftig stegring av brännvinskonsumtionen infördes under Gustaf III kronobrännerier för att förbättra landets ekonomi. År 1775 förstatligades brännvinsbränningen efter ett beslut vid en hemlig konselj i juli. Ett sextiotal brännerier inrättades och all husbehovsbränning samt införsel av utländskt brännvin förbjöds. Införandes av kronobrännerier blev dock en felsatsning.

Folk fortsatte att bränna i lönn. Så småningom släpptes husbehovsbränningen åter fri och de sista statliga kontrollerade brännerierna – för denna gång – lades ned 1824. Omkring 1830 fanns åter ca 175 000 små brännvinspannor i landet.

Teknisk utveckling

Under 1800-talet skedde stora förändringar inom brännvinshanteringen. De tekniska framstegen var många och arbetsmetoderna förbättrades stadigt. Tillverkningen ökade och bränningen började samordnas. Redan på mitten av 1700-talet utförde grevinnan Eva de la Gardie försök med potatisbrännvin, men först under följande sekel, när potatisen blev mera allmänt förekommande, slog den igenom som ny råvara. Potatisbränningen och den tekniska utvecklingen ledde till större tillverkningsenheter.

Husbehovsbränningen började successivt minska och redan i slutet av 1830-talet fanns ett 20-tal större brännerier – ångbrännerier – i Skåne. Man räknar med att det under 1830-talet tillverkades rejält mer än 100 miljoner liter brännvin per år i landet. Folkmängden vid den tiden var omkring tre miljoner. År 1855 ställdes all brännvinstillverkning åter under statlig kontroll och det slutliga avskaffandet av husbehovsbränningen började.

Antalet legala brännvinspannor i landet minskade från ca 43 000 år 1855 till 591 år 1861, och de var placerade vid större fabriksbrännerier.

Konsumtionsbrännvin med bättre smak

För att eliminera finkelolja och göra brännvinet mer välsmakande har genom olika tider en rad metoder tillämpats. I äldre tid lades brännvinet helt enkelt på fat, vilket mildrade beskheten i smaken. Man kunde också tillsätta kryddor både under och efter destillationen. Under 1700-talets slut började kolfiltrering tillämpas och vid kallreningsverken erhölls enkelt renat eller dubbelt renat brännvin.

Med den så kallade fraktionerade destillationen infördes en ny metod för rening av råbrännvin. År 1869 uppfördes Sveriges första varmreningsverk på Reimesholme i Stockholm. Här lanserade brännvinskungen L.O. Smith ett varmrenat, finkelfritt brännvin som fick namnet Tiodubbelt renat brännvin eller, som det senare kallades, Absolut rent brännvin.

Vid varmreningsverken framställdes både okryddat och kryddat brännvin samt likörer. Rationalisering och monopol År 1910 gick landets rektifieringsbolag samman och bildade Reimersholms Gamla Spritförädlingsaktiebolag. När Vin & Spritcentralen (nuvarande Vin & Sprit AB) grundades vid monopolstarten 1917 kom Reimersholmsbolaget att utgöra stommen i det nya bolaget. Under de därpå följande dryga 50 åren har samtliga brännerier i landet utom ett lagts ned i en gigantisk strukturrationalisering.

Så sent som vid sekelskiftet fanns 120 brännerier i drift. Vid årsskiftet 1970–71 lades ytterligare ett 30-tal brännerier ned. Idag framställer Vin & Sprit AB allt råbrännvin på Gärdsbränneriet i Nöbbelöv utanför Kristianstad. Råbrännvinet rektifieras i Åhus anrika fabrik från 1906. Där görs även kryddspriten för samtliga akvaviter. Sedan monopolet för tillverkning, import och export släpptes 1995 har ytterligare några brännerier startat i bland annat Lidköping och i Luleå.