Cognac

Det franska brännvinet

Cognacens historia inleds under 1500-talet, då holländare bosatta i cognacsdistriktet i Frankrike började destillera vin till ”brandewijn”. Vindestillatet skulle lösa problemet med att viner som exporterades blev dåliga under de långa transporterna. Den ursprungliga avsikten var att destillatet skulle blandas ut med vatten igen, när det väl nått hamn, för att återställa brandewijnet till vin.

Under 1600-talet förbättrades kvaliteten på cognacen och den blev allt mer efterfrågad som exportvara. Genombrottet kom när man upptäckte att områdena Grande och Petite Champagne i cognacdistriktet gav ett vindestillat av mycket hög kvalitet. Lagring på ekfat blev vanligare samtidigt som tillverkningen förfinades.

Sverige plagierade cognacen

Under 1700-talets senare hälft började cognac förekomma som dryck i Sverige. Det var framför allt välbeställda personer som fick smaka på det ”franska brännvinet” som resande adelsmän fört hem till Sverige.

Större vinhandelsfirmor började importera cognac under 1800-talet. Ofta rörde det sig dock om plagiat av olika slag. Många vinhandlare tillverkade sina egna billiga märken av svenskt brännvin blandat med en minimal mängd äkta vara. Blandningen salufördes som riktig cognac, men med firmornas egna etiketter. Först år 1909 antogs i Frankrike en lag som bestämde att den enda dryck som fick kallas cognac var ett destillat av vitt vin med ursprung i distriktet Cognac.

Niagaracognac ur små glas

Under 1800-talet serverades cognac ofta på caféer och schweizerier tillsammans med kaffe och söta bakverk. På Mamsell Thunbergs schweizeri tävlade herrarna i att tömma en Niagara. Denna specialsport gick ut på att sätta glas fyllda med cognac mellan alla handens fingrar och sedan dricka ur dem en efter en utan att spilla en enda droppe. Cognac dracks under den här tiden ur små glas på fot eller i form av grogg i stora, höga glas. Först på 1930-talet började glasbruken att tillverka kupade glas, men cognacskupan blir inte vanlig förrän decennierna efter andra världskriget.

En annan populär dryck på caféerna under 1800-talets senare del var cognacstoddyn. Cognac eller eau de vie blandades med lika mycket varmt vatten och socker till en het grogg, rördes med sked och dracks ur glas på fot. Eau de vie, eller folkcognac som den kallades, var egentligen ingen riktig cognac utan ett enklare vindestillat blandad med en stor del svensk finsprit.

Strindbergs bruna toddy

En av de svenska kulturpersonligheter som var vän med cognacen var August Strindberg som skriver om ”den bruna toddyn”:
Då, när skymningen inträder, går han till Phoenix och dricker toddy med en borgare, ty han tycker inte om studenter; de äro för unga för honom och för bråkiga. Han vill sitta tyst och stilla i ett soffhörn och virvla rök, under det att samtalet, helst ett politiskt, rör sig i jämna opassionerade perioder, interpunkterade med små klunkar ur den bruna toddyn. Drack han fler än fyra toddar, kunde han bli sentimental […].
Ur ”I vårbrytningen” s 126.)
Under restriktionstiden 1917–1955 blev eau de vie en kär vän i form av den så kallade lättgroggen. Det var den enda rusdryck som inte förknippades med mattvång. Tack vare sitt låga pris vann den stor popularitet. Rekordåret 1952 drack svenskarna tio miljoner liter eau de vie.

Grönstedt blandade själv

Vid sidan av folkcognacen var Grönstedts det dominerande märket under AB Vin & Spritcentralens monopol. Äkta cognac av olika kvaliteter importerades från Frankrike och genom att blanda dem efter eget recept åstadkom man olika Grönstedtsvarianter. Cognacen anlände med fartyg till AB Vin & Spritcentralens filial i Södertälje och förvarades sedan i stora ekliggare.

Eau de vie behöll sin popularitet fram till 1960-talets mitt, men minskade sedan i försäljning. Istället blev det trendigt att dricka whisky on the rocks, efter förebilder i amerikanska filmer. Samtidigt propagerade Systembolaget för vinet som ett lättare alternativ till starkspriten. Groggandet på cognac avtog, liksom försäljningen av eau de vie. De senaste decennierna har cognacen framförallt avnjutits ren, som en avec till kaffet, och ibland tillsammans med en cigarr