Vinet i Sverige

Exklusiv dryck

Redan vikingarna förde med sig vin hem från sina långväga resor. Men vinet förblev länge en exklusiv dryck i Sverige. När Sverige blev kristet på 1100-talet behövdes vin till nattvarden och det började importeras regelbundet. Men det var bara kyrkan, hovet och den högre aristokratin som hade råd med den dyrbara importvaran.

Vid fester följde de svenska furstarna och stormännen sina kontinentala bröders konsumtionsmönster, med ett överflöd av mat och vin. Ofta bjöds vitt vin från Tyskland vid gästabuden. Under medeltiden importerades bara små mängder vin. Det mesta var rhenskt vin, men även vin från Frankrike och Spanien köptes in till Sverige. Vinet togs in via hansastäderna. Vinhandeln i Stockholm reglerades redan vid slutet av 1200-talet. Staden avkrävde importörerna en avgift, som gick till stadskassan.

Kryddor förbättrade smaken

De långsamma transporterna och de otäta faten gjorde ofta det känsliga vinet dåligt. För att det skulle smaka bättre kryddade man vinet. Kryddorna ansågs också ha hälsosamma effekter. Hypocras var ett vin som fått sitt namn efter Hippocrates, läkekonstens fader. Vinet kryddades med ingefära, nejlikor och muskot. En annan populär blandning var Klaret, rhenvin kryddat med socker, honung, kanel, ingefära, kardemumma och nejlikor. Vinet hade fått sitt namn av att det klarades, vilket betyder att kryddorna silades ifrån. I Gustav Vasas hov ingick en bryggare av klaret, Kilian Vintappare.

En dryck för kungar

Kung Gustav hade en välsorterad vinkällare både på Stockholms och Gripsholms slott. Här fanns viner från Tyskland, Frankrike, Portugal, Spanien, Tjeckien, Ungern och Österrike. Vid sonen Erik XIV:s kröning år 1561 flödade vinet. Medan de kungliga festade inne i slottet utspisades allmänheten utanför med helstekt oxe. Vin och öl fick var och en hämta upp ur speciella dryckesbrunnar. Erik XIV var för övrigt mycket förtjust i lutendrank, ett kryddat vin blandat med mjölk.

Vindragarnas tunga uppgift

När skeppen lastade med vin lade till vid Skeppsbron i Stockholm tog vindragarna vid. De organiserade sig i skrå redan på 1400-talet. Vindragarna transporterade vinfaten från hamnen till stadens vinkällare. Där beredde de vinet, drog om det, det vill säga pumpade vinet från fat till fat för att få bort bottensatsen och filtrerade det innan det såldes.

Ett fyllt vinfat kunde väga 800 kilo, men vindragarna hanterade skickligt sin tunga börda. Med hjälp av sitt skinnförkläde fick vindragaren fatet i rullning. När vinfatet skulle tas nerför trapporna till källaren fick flera man hjälpas åt. Arbetet i vinkällaren var i princip detsamma ända fram till början av 1900-talet. Vindragarskrået upplöstes 1930 och var då det sista skrået som försvann i Sverige.

Bellman berättar om vinerna

I Carl Michael Bellmans diktning beskrivs de flesta av de drycker som var populära på 1700-talet. Han skaldar om ”rött vin med pimpinella” och ”hoglands med gröna blan”. Han nämner också ungerskt, rhenskt, mosel, malaga, madeira, pontak – ett rött vin från Frankrike – och seck – ett starkt dyrbart vin från Spanien. I sin dikt ”Gurmanden”, låter han finsmakaren utropa:

”Hit med buteljen, Mal´ga, seck och rhenskt jag väljer

Ungerskt och vad mera rart – snart, snart!”

Ett brett urval redan år 1800

Vinet dracks på vinkällaren, på utflykter i det gröna eller i hemmen. Ibland blandade man till Bischoff, en vinbål smaksatt med socker och pomeranser. Vid övergången till 1800-talet började kvalitetsviner som champagne, bourgogne och årgångsviner importeras. Nu fanns det buteljerade viner från de stora bordeauxslotten, Chateau Lafite och Chateau Margeaux, och viner från Medoc.

I början av 1800-talet importerades och såldes vin och sprit av grossister som även handlade med andra varor som skinn, porslin och sysilke. Vid mitten av 1800-talet började en del av grossisterna specialisera sig på vin- och spritdrycker och en ny yrkeskår, vinhandlarna, växte fram.

Vid sekelskiftet 1900 fanns det omkring 50 vinhandlare i Stockholm. Varusortimentet var rikt och varierat. Här fanns exklusiva viner, buteljimporterade utländska spritsorter och egna märken av punsch, glögg och cognac. Det var framförallt de välbeställda stadsborna som köpte det dyra och exklusiva vinet. I societeten hölls middagsbjudningar med exklusiva menyer, och till dem hörde förstås fina viner. Vinet var oftast franskt, men även spanskt och tyskt vin serverades.

Centralt vinlager år 1923

År 1917 fick AB Vin & Spritcentralen monopol på import, export och tillverkning av vin och sprit i Sverige. För att få kontroll över vinhanteringen köptes de privata vinhandelsfirmorna upp. Nu behövdes ett centralt vinlager i Stockholm och 1923 stod Vinlagret vid S:t Eriksgatan klart. Från innergården transporterades vin till hela landet med hjälp av en hel armada av bilar.

Huset var centrum för Sveriges vinhantering fram till slutet av 1950-talet, då vinkonsumtionen ökade och huset blev för litet. Verksamheten flyttades då över till Vin & Sprits nya moderna fabrik i Årstadal söder om Stockholm. I dag ligger Stiftelsen Vin & Sprithistoriska Museet i Vinlagret.

Starkvinerna dominerade

År 1920 utgjorde starkvinerna hela 69 procent av Sveriges totala vinimport. Starkvinet hade sin givna plats på de fina middagarna. Sherry eller madeira serverades till soppan, madeira till desserten och portvin till osten. Starkvinerna dominerade vinförsäljningen fram till mitten av 1950-talet då lättvinerna passerade dem i popularitet.

Vinintresset ökar

Under spritransoneringen 1917–55 registrerades inköp av vin i motboken, men man fick köpa så mycket man önskade, så länge inte friheten missbrukades. Under slutet av 50-talet ökade vinintresset i Sverige. Anledningarna var flera: Skattehöjningar på alkohol 1956 och 1958 drabbade främst spriten, som blev dyrare. Fler och fler semestrade i sydligare länder och upptäckte där vinet. Medelhavets mat- och vinkultur togs också till Sverige av invandrande italienare och greker.

Men framför allt påverkades folk av ”Operation vin”, den propaganda för svagare drycker som Systembolaget på eget initiativ drog igång 1957. Målet var inte att sälja mer alkohol, utan att få folk att välja vin istället för sprit. Vinet skulle bli den självklara måltidsdrycken på festen.

Svenskarna – ett vindrickande folk

Den ökade vinförsäljningen gjorde att Vin & Sprit AB började importera många av sina viner i tankar på fartyg, istället för på fat. Vinet tappades sedan på butelj i Sverige. År 1959 lossade tankfartyget Vinia sin första last på kajen i Årstadal, och de enorma lagringsrummen som sprängts ut i berget började användas.

Sedan dess har vinförsäljningen i Sverige ständigt ökat. Svenskarna har lärt sig prova vin, de köper vinböcker, och många tidningar har sin egen vinskribent som bedömer nya viner och ger råd och tips kring vindrickandet.

Sedan Vin & Sprit AB:s import- och tillverkningsmonopol avskaffades år 1995 har flera hundra nya vinagenter börjat importera viner och vinutbudet ökar hela tiden. Svenskarna har definitivt blivit ett vindrickande folk.