Att dricka för att få sjunga gör man i många kulturer men det är bara svenskar (och finlandssvenskar) som sjunger för att få dricka. Åtminstone om det är en snaps i glaset.
Snapsvisorna är en unik svensk visskatt med stora variationer.
Utmärkande är att den sjungs till snapsen, att den har en känd melodi, att den är kort och gärna humoristisk med en knorr på slutet.
En okänd melodi eller för lång och krånglig text försvårar att den sprids vidare från mun till mun, vilket är ytterligare ett av snapsvisans kännetecken.
Påfallande ofta handlar snapsvisor om att dricka lite för mycket och gå över gränsen. Den väjer inte heller för de rent kroppsliga följderna av omåttlighet.
I snapsvisans värld sveper vi glas efter glas, blir fulla, lyckliga, sociala, sexiga och dansar samba hela natten. Sen får vi huvudvärk, raglar och spyr, men på det stora hela är det ändå värt det.
Långt från klichébilden av den inåtvände, blyge svensken kanske, men helt i linje med den svenska lite speciella relationen till alkohol. Vår ovanligt långa och gedigna tradition av lagar och förbud kring alkoholen har satt sina spår.
Och tack vare Systembolaget och Socialstyrelsen är vi alla mycket väl medvetna om alkoholens baksidor. Snapsvisan erbjuder ett lite uppnosigt alternativ till den nykterhet och skötsamhet som länge varit ett så eftertraktat tillstånd i det verkliga livet.
Snapsvisetraditionen och hela ceremonielet kring brännvinet och akvaviten föddes i borgerliga, akademiska miljöer under andra hälften av 1800-talet. Ofta var det studenter som sjöng snapsvisor.
Riktigt populär och folklig blev den för ungefär 100 år sedan när spritransonering och motboken infördes.
Idag är inte brännvin och snapsvisehäften ett lika självklart inslag på svenskarnas festbord längre. Men däremot till det traditionella smörgåsbordet som serveras när vi firar våra högtider som jul, påsk och midsommar eller äter annan ”brännvinsvänlig” mat som surströmming, ål och kräftor.
Så länge den mattraditionen lever kvar kommer nog också snapsvisan leva vidare.
Helan går!
Den mest kända snapsvisan ”Helan går” är ungefär 150 år gammal. ”Helan” är en gammal benämning på den första i en rad av supar (helan, halvan, tersen. osv). Att inte dricka ur den var inte bra, och kunde få tråkiga följder, vilket också mycket riktigt påpekas i visan: ”…och den som inte helan tar, han heller inte halvan får…..”
Trots att det är en av våra mest kända folkvisor, eller kanske just därför, så finns det inte så många spår av den historiskt. Kanske har den varit FÖR vanlig för att ens anses värd att notera. Det första belägget på melodin man kunnat hitta är från en operett från 1840-talet. En forskare har framfört teorin att melodin kan ha sitt ursprung i en militär trumpetsignal.
Att ”Helan går” med åren kommit att bli något av en andra nationalsång bekräftas av en historia från idrottens värld. När det svenska ishockeylandslaget överraskande vann VM 1957 i Moskva så skulle det såklart sjungas nationalsång men spelarna hade inte hunnit öva och var tvungna att snabbt stämma upp i en sång ALLA kunde. Det blev förstås ”Helan går..”
Vill du läsa mer om snapsvisor rekommenderar vi ”Från Helan till Lilla Manasse-den svenska snapsvisans historia” (2002) av Christina Mattsson.
ÖVER 10.000 SNAPSVISOR
Spritmuseum har samlat dryckesvisor sedan slutet av 1992. Resultatet har blivit en databas med drygt 12.000 visor, en siffra som ständigt ökar i och med att museet varje år arrangerar SM i nyskrivna snapsvisor. Varje år skickas det in över 200 visor, många på dagsaktuella händelser.
Museet gav ut Stora Snapsviseboken 1994 (som har tryckts i 40.000 exemplar!) samt Stora Snapsvise-cd:n 1995 där kändisar som Hasse Alfredsson och Lill-Babs framför ett hundratal visor.
